Isabella Rossellini - Fårbonde med glamour.

Det var vårt gemensamma intresse för att ta tillvara ull som annars skulle kastas bort som förde oss samman. Jag träffade Isabella Rossellini i hennes barndomsstad Rom, men idag bor hon på sin fårgård Mama Farm på Long Island utanför New York City.

Isabella är en varm och jordnära person trots sin extraordinära karriär som skådespelare och modell, och sin uppväxt med de berömda föräldrarna Ingrid Bergman och Roberto Rossellini. Hon har alltid älskat djur och har en examen i djurbeteende, så det är ingen slump att hon idag har en egen liten fårflock.

Helena Holmquist, Mary Jeanne Packer, Isabella Rossellini 

Isabella, du är en förebild för många med din breda palett av talanger som skådespelare, modell, designer, mamma, mormor och fårbonde. Du har också en stark offentlig röst. Vad är viktigast för dig att förmedla genom ullen från dina får?

När jag återvände till universitetet för att studera djurbeteende fokuserade vi på elefanter och lejon, inte på de djur jag möter varje dag som höns, får och getter. När jag började studera dem närmare upptäckte jag att mycket av ullen helt enkelt kastas bort. Under de senaste femtio åren har ullproduktionen flyttat utomlands till länder som Kina och Nya Zeeland.

Merinoull, som är mjuk och bekväm, har kommit att dominera modeindustrin nästan som en monokultur. Samtidigt finns det småskaliga bönder i delstaten New York som arbetar med mer ovanliga fårraser.

Jag började samla får från utrotningshotade raser för att bevara den biologiska mångfalden. Istället för att ha många hundar eller en swimmingpool har jag en liten fårflock. Genom dem har jag kunnat bjuda in människor till gården för att lära sig om får och inspireras av ullens möjligheter.

Vad fick dig att flytta från New York City till en gård på landsbygden?

När mina barn var små hade vi, som många New York-bor, ett lantställe där vi tillbringade helgerna. När min dotter började på college åkte jag ofta dit med min son, som grät varje söndag eftersom han inte ville tillbaka till staden. Då bestämde jag mig för att vi skulle flytta dit. Som skådespelare kunde jag pendla, men när vi väl hade flyttat ville jag inte heller tillbaka.

Ett område på 28 acres blev tillgängligt, och när en annan köpare drog sig ur erbjöds jag marken. Jag kunde inte släppa tanken på att bevara den och gjorde om den till en gård.

Jag startade gården med stor optimism utan att fullt ut förstå omfattningen. Jag insåg inte hur tidskrävande och utmanande det skulle vara med byråkrati, tillstånd, byggnation och det dagliga arbetet med att driva en gård. Lyckligtvis träffade jag Patty Gentry som sedan dess ansvarar för alla grönsaker och driver sitt eget företag Early Girl Farm, medan jag fokuserar på djuren. Förutom får och ull har vi omkring 200 höns, ankor och kalkoner och säljer deras ägg till lokalsamhället. Vi har också bikupor och säljer honung.

Du valde att arbeta med den svenske trädgårdsdesignern Lars Krantz på Mama Farm. Hur kom det sig?

Lars Krantz är, som ni vet i Sverige, en extraordinär talang. Hans tidigare arbeten, till exempel Rosendals trädgård och Wij Trädgårdar i Ockelbo, fick mig att drömma om hans landskap.

Han hade också designat trädgården vid mitt tidigare hem och när jag berättade om marken som var till salu kom han genast dit. Han uppmuntrade mig att köpa och bevara området.

På den tiden var marken övergiven; det fanns bara skog och ängar. Lars skapade gårdens struktur och jag tänker varje dag på hur genomtänkt hans design är. Det finns plats för odling, omgiven av gröna områden där djuren kan röra sig, och en planterad korridor som ger både skydd och avskildhet. Hans vision var att knyta samman vår mark med det omgivande nationalparkslandskapet.

Har du något favoritfår?

Jag har inget favoritfår – jag älskar dem alla. Vissa är blyga, andra mer sociala.

Toto, ett finskt lantrasfår, är väldigt tillgiven medan hans bror Pepe (Peppino) är mer reserverad. Men eftersom han håller sig nära Toto kan jag ibland klappa honom också.

Ett annat får, Georgia O’Keeffe, är ett Lincoln Longwool, en ovanlig ras med lång ull som måste klippas två gånger om året. De hör till mina favoriter eftersom de är så milda.

Och så finns Greta Garbo, hon är precis som Greta Garbo. Ibland är hon vänlig, ibland inte, ibland vill hon bli klappad och ibland inte.

Du erbjuder utbildningsprogram om ull för allmänheten och för studenter. Varför är det viktigt för dig?

Till en början öppnade jag gården för vänner och deras vänner. De blev så entusiastiska och fortsatte att komma tillbaka. Lokalsamhället har verkligen tagit gården till sitt hjärta.

Jag började arrangera fler och fler evenemang för att inspirera människor att använda ull på olika sätt och för att lära ut hur ull blir till garn. Vi kan inte ha grindarna öppna på grund av regler – det här är ju trots allt Amerika – men genom organiserade evenemang fungerar det väldigt bra.

Lars Krantz sa en gång till mig att mammor med barn skulle bli mina första supporters och han hade rätt. Därför heter det Mama Farm, men också för att jag driver den tillsammans med min dotter Elettra Rossellini Wiedemann.

De flesta djuren på gården är honor. Vi har hönor, tackor och 91 procent av bina är honor, så det finns en stark feminin energi på gården.

Hur är det att driva Mama Farm tillsammans med din dotter?

Att arbeta tillsammans, särskilt som familj, kan vara både givande och utmanande. Gränsen mellan arbete och privatliv suddas lätt ut.

Jag ansvarar för djuren, vår ullkollektion och utbildningsprogrammen, medan Elettra organiserar seminarier, kurser och evenemang samt driver Mama Farms Bed & Breakfast.

Mitt ansvar är också ekonomiskt. Det är tufft ekonomiskt för små gårdar. Vi försöker gå runt, så mitt arbete som skådespelare hjälper till under svåra perioder.

Hur tar ni hand om ullen?

Vår fårklippare, Tabbitha Houbold, klipper fåren på gården. Ullen tvättas sedan, kardas och spinns lokalt av Mary Jeanne Packer på Battenkill Valley Fibers. Om garnet vävs görs även det lokalt av Lilly Marsh. Konstnären Mimi Prober skapar sedan ponchos och filtar av ullen. Varje plagg är unikt och innehåller ofta detaljer som råull eller foder gjort av klänningar som jag inte längre använder.

Vad är det mest rebelliska du har gjort?

Jag vet inte om jag har gjort något särskilt rebelliskt. Jag följer min nyfikenhet och ibland leder den mig till platser som kan verka okonventionella.

Människor frågar ofta varför jag inte bara fokuserar på skådespeleriet, men jag tycker om både skådespeleri och att arbeta med får – och varför skulle jag inte kunna göra båda? För mig handlar det inte om uppror, utan om nyfikenhet och självständighet.

Vad är nästa steg för ditt arbete med ull?

Vi öppnade nyligen ett Lab i Bellport Village, nära Mama Farm, där vi utforskar vad man kan göra med ull från äldre fårraser. Mimi Prober arbetar också där och vi samarbetar kring kreativ utveckling.

Vi arbetar enbart med lokal ull från delstaten New York och närliggande områden som Pennsylvania och Vermont. Precis som Wool Rebel upptäckte vi att mycket av denna ull kastas bort. Vi försöker hitta nya sätt att använda den och uppmuntra andra att göra detsamma.

På samma sätt som människor väljer lokalt odlade råvaror på bondemarknader vill jag att de ska välja lokal ull. Ullen här är grövre än merino och kräver därför ett annat sätt att tänka kring design.

Istället för att först designa och sedan hitta material utgår vi från materialet och låter det styra designen, ungefär som med Wool Rebels Awassi-jacka.

När använder du din Awassi-jacka?

Jag började använda Awassi-jackan i vintras. Vi hade den kallaste vintern någonsin i New York, med temperaturer ner mot –20 grader, och den var fantastisk.

Den är otroligt varm och isolerande. Nu önskar jag bara att det fanns matchande byxor eftersom jag frös om benen! Jag skulle gärna vilja ha fler plagg från Wool Rebel.